The turning tide

Jag hänger upp min kulspruta på ryggen och börjar gå

jag kontrollerar ammon och märker att jag har tappat ett magasin tidigare i stridens heta... jag vänder mig till löjtnanten och säger:
- "Löjtnant! soldat Raul anmäler ett saknat magasin och generellt dåligt med ammunition!".

Löjtnanten svär tyst för sig själv. "Vi kommer få förstärkningar snart, dp kommer ni kunna få tag på ammo så att det räcker." Löjtnanten suckar lite och forsätter marchera.

"-uppfattat löjtnant!"
jag faller in i formationen och marcherar vidare

"Här, du kan få ett av mig så länge" kastar ett mag åt Raul medans jag går förbi för att hinna ikapp gruppen.

Det har börjat bli mörkt, solen är påväg ner och ni stannar för att vila några timmar och äta. Men strax efter att ni har stannat så hör ni ett vrål, det är nog ganska långt bort men det lät högt.

Jag far upp som om jag suttit på en nåldyna, med hagelgeväret redo och spejar uppmärksamt ut i halvmörkret.

jag kastar mig mot marken med pipan i riktning mot vrålet utav ren reflex samtidigt som jag mål-anger (vet inte vart jag hör det ifrån så rätta mig loke)
-"KLOCKAN TVÅ! FARA!!"

Jag står lutad mot min lasgun och trycker upp hjälmen ovanför ögonen.

"Hmph.. Vi får hoppas att de där flygplanen är kvar i närheten."

Lägger ut mitt Lasgunbatteri för att fånga upp de sista solstrålarna.

Mumlar till sig själv: "Eller kanske ett annat mirakel..."

jag inser hur långt bort monstret troligtvis är och bestämmer mig för att byta strumpor... efter all marsch och ståhej så e det läge för det nu... jag skyndar mig med strumporna samtidigt som jag håller ett vakande öga mot mitt bevakningsområde.

Efter en stund av fruktlöst spejande så slappnar jag av och sätter mig ner igen och lägger ner hagelgeväret...men inte alltför långt borta.

Rotar runt lite i packningen efter nåt att äta men upptäcker att min ranson på något vis blivit krossad till mos, och är fullkomligt oätbar. Jag låter svordomarna flyga.

Jag håller mig lugn och litar på att spejarna rapporterar om det är fara i närheten

Helt plötsligt kommer det små gröna projektiler flygande mot er och efter kommer ett tio tal Rippers. Folk skriker och det verkar som att de inte bara är er sida de anfaller.

Jag försöker undvika projektilerna så gott jag kan medans jag avfyrar mitt hagelgevär mot dem samtidigt som jag samlar mig till resten av gruppen för att inte bli splittrad ifrån dem under anfallet.

Jag följer soldaten bredvid migs (Kouga-chan) exempel.

Jag undviker nätt och jämt en projektil som viner förbi mitt öra samtidigt som jag börjar ladda om hagelgeväret.

"Täck mig!" skriker jag till närmaste kamrat(Johnny)

jag tar sikte på en av ripperserna, andas ut ca hälften av luften och avfyrar ett skott som går rakt mot rippern.

"Vad fan sysslar spanarna med egentligen?!" Skriker jag samtidigt som jag tar betäckning och drar fram min kulspruta.

"Som du vill, kamrat.."

Riktar min lasgun mot en av de monstrena krypande monstrena som kommer mot oss, följer den med siktet, pressar avtryckaren långsamt och avfyrar. En röd stråle blixtrar till mot varelsen som exploderar pågrund av att den blivit kokt inifrån.

"Någon som är sugen på lunch?!"

Ger kamraten (Johnny) ett snett leende samtidigt som jag knäcker ihop hagelgeväret igen och avlossar en salva mot närmsta ripper.

"Nog för att jag inte har nått käk, men så desperat är jag då inte!"

Avlossar andra skottet och laddar snabbt om igen. "Vilka är det som skriker?! Några av oss?" Knäcker ihop bössan igen och springer sedan i riktning mot skriken.

Jag sliter plötsligt tag i kamratens (Kougas) arm. Därefter ropar jag till den: "Kom inte bort från gruppen!"

Glor hårt på honom(Johnny) och kastar irriterat med mitt långa brunröda hår (så att det träffar honom lite grann i ansiktet).
"Om det finns folk som behöver hjälp tänker jag inte bara stå här utan att åtminstone försöka hjälpa till"
Drar sedan loss armen ur hans grepp och fortsätter mot ljudet medans jag sarkastiskt ropar tillbaka över axeln: "Du är förstås frivillig att hjälpa till, om du vågar"

Reflexmässigt plockar jag upp eldkastaren från marken brevid mig och börjar utan riktig kontroll spruta lågor mot monstren.

Sneglar på kamraten med eldkastaren.
"Jag uppfattade aldrig riktigt ditt namn, kamrat?" säger jag medans jag avfyrar ett skott mot en anstormande Riper utan att titta.