The turning tide

En vind blåste igenom dalen, den var svalkande i jungel värmen. Soldat kompaniet hade marcherat sen gryningen och hade inga planer att stanna innan nästa gryning. Ett spor skepp hade setts krasha på planeten och det är inget bra tecken. Tyranider var den värsta ohyran galaxen hade att bjuda. Helt plötsligt stannar eran officer. Han visar tecken att nu ska vara tysta och ser sig omkring.

Jag håller nervöst fingret vid avtryckaren på min stubber och ser mig omkring

Svetten rinner längs ryggraden. en tanke på min mor där hemma fann sig i mina tankar, men försvann lika snabbt som den kommigt. jag ser mig omkring i den täta djungeln, en av soldaterna närmast försöker ansträngt kväva flertaliga hostanfall. Tanken på de motbjudande tyranid-monstren var motbjudande.

Ett vrål hörs och helt plötsligt dyker ett 3½meter långt monster up ur ingenstans. Det har långa klor hängande över huvudet och rader med sylvassa tänder. (Inte Ctulu tentakler)

-> bild -> http://uk.games-workshop.com/storefront/newimage.asp?Size=A&Img=255037

Den dyker framåt och sliter tag i 2 andra guardsmen som båda skriker i skräck.

jag tänker försöka skrämma monstret, plockar upp min eldkastare, skriker ELD!! och försöker sikta brevid monstret.

"HELVETE!!!!!!" Fingret hittar snabbt till avtryckaren och jag drar igång en redig salva mot monstret "ÄT BLY MONSTERFAN!!!" Skriker jag medans jag håller ner vapnet mot rekylen och försöker centrera elden mot monstrets huvud.

Resten av erat kompani backar undan för monstret och öppnar eld dom med och med ett krasande ljud spricker monstrets skal och dess mjuka inre antänds av Napalmen.

Det blödande liket ligger framför er tillsammans med tre medlemar av erat komani och Serganten säger snart med en ganska bestämd röst "Vi Marcherar igen, nu har vi bevis på hur viktigt detta factiskt är!"

I skammen över att ha kommit på idén att sikta brevid monstret som skrämmsel, var jag lättad över att ha någon att följa. hänger tillbaka den rykande elkastaren på ryggen, och går tillbaka mot gruppen.

Slänger iväg en loska mot tyraniden och intar min position i gruppen.

Ni marcherar igenom junglen i ytterligare två timmar, sen hör ni ett prassel. Någonting närmar sig rakt framifrån. Dem andra intar skytte positioner. Plötsligt sprakar eran vox-officers vox-box till liv. Sänningen går inte att upfatta men officerarna ser lite oroat på varandra. Sen dyker ett tretiotal Rippers up ur undervegitationen tjugofem meter framför er.

Jag känner att vreden kokar innom mig, och jag plockar åter igen upp eldkastaren och skriker "BRINN I HELVETET ERA SATANS KRYP!!" och slungar iväg lågan mot dem.

jag intar liggande sjutställning samtidigt som jag räknar tyst i huvet hur många skott ja avfyrat och kommer fram till att jag har 13 skott kvar i magasinet och tar sikte mot den närmsta tyraniden jag ser.. jag håller ett öga öppet för att se ifall det finns någonting mer hotfullt i närheten, samtidigt som jag känner rekylen i armen och hör ett squish ljud när kulan går igenom sitt mål. jag andas ut och tar sikte på nästa mål.

Jag brattar på utav bara ******* och tänker att det nästan kvittar vart man träffar, eftersom ett av krypen nog kommer dö per skott ändå.

jag avfyrar det näst sista skottet och skriker "magasin!" och påbörjar att ladda om direkt när jag hör "jag understödjer dig!" från den närmsta soldaten. jag sätter in det nya magasinet och avfyrar ett snabbt skott mot en av de få som är kvar. och skriker sedan "klar!" och siktar på nästa sak.

Tyraniderna hålls stången och är snart dödade men ni hör helatiden hur saker rör sig utom synhäll i vegiationen. Sen hör ni hur träden framför er bryts. Plutonens löjtnant skriker "Carnifex! Helt om!" och plutonen börjar röra sig bakot. Er grupp ledare skriker "Grish! Dorash! Försök att vinna oss lite tid!"

jag upprepar ordern och reser mig sedan upp för att förflytta mig med resten av gruppen.

Jag uppfattar ordern. och går mot strömmen av backande soldater. Plockar fram min eldkastare, siktar mot bestens gap och avfyrar. DÖÖÖ!! skriker jag medans jag känner hur handtaget värms upp av elden från vapnet i mina händer.

"Uppfattat!!"
Jag går föriktigt baklänges medans jag håller en täckande eld mot monstret

Carnifex -> http://uk.games-workshop.com/storefront/newimage.asp?Size=A&Img=255039
Marauder -> http://uk.games-workshop.com/storefront/newimage.asp?Size=A&Img=252609

Monstret vrålar och fortsätter obehindrat framåt och börjar skjuta gröna klot men sin ena arm, dom soldater som blir träffade kastas omkull och ligger rykande när den gröna vätskan fröter hål på dom. Ett avlägset dån hörs ovanifrån. Löjtnanten skriker "Inkommande Marauder!",. Ni slänger er till marken och strax efter dånar en Marauder enhet på tre flygmaskiner förbi och när ni reser er up så är bårde skogen och Tyraniderna borta för åtminstone 500 meter framåt, endast aska och glödande lik och stubbar finns kvar.

Jag lägger benen på ryggen och flyr för kejsare och fosterplanet, men ser till att jag inte kommer för långt ifrån gruppen.

jag börjar putsa min eldkastere med ena ärmen, och oturligt nog var den tillräckligt varm för att jag ska bränna mig på den. fan tänker jag, och går en bit ut på den nyblivna slätten. sätter handen över ögonen i den totalt korkade tanken att det ska hjälpa mig se längre, och tittar bort mot vegitationen.

Jag spejar efter rörelser med vapnet redo... man kan ju inte vara FÖR säker.
"Jävlar vilket röj det var när understödet väl kom."

jag tittar snabbt ut över förödelsen medans jag backar bakåt med resten av gruppen.

Löjtnaten reser sig och titar ut över den nya slätten. "Då fortsätter vi".

jag väntar in resten av gruppen och forstätter gå. Men jag slutar inte vara vaksam mot eventuella överlevande varelser.